”Det gamla vill inte dö – det nya kan inte födas”, skrev den italienske filosofen Antonio Gramsci en gång under mellankrigstiden om sin epoks slitningar.

Vi befinner vi oss likaledes i en mellanperiod. Där inte minst staden har hamnat i kläm. Mellan det levda och det optimerade, mellan det unika och det generiska, mellan det analoga och det digitala. Konflikten blev helt akut med pandemin. Vad ska vi ha staden till? Som kommunikationsverktyg? Som platsen där vi meddelar oss med varandra? Vilka kanaler kommer att överleva när stadsrummet eventuellt kan bli bebott igen?

I detta avsnittet om kommunikation, information och språk gör vi en resa, en stor fundering, kring staden som plats för meddelanden, samtal och meningsskapande genom byggd miljö, skyltar, pappersrullar, tecken och dialekter. Från graffitti och boktryckarkonst, via typografiska koder, till barns och ungdomars sökande efter tilltal och mening i stadslandskapets utkanter.

I Eskilstuna tycks varje nytt lager försöka glömma det som kom innan. Som om man aldrig kan kliva ner i samma fors två gånger. Den hantverksstad som ligger längst inne i staden har under 1900-talet höljts i  idén om arbetarstaden.

Den stolta fristadens mästare slipade knivar, skalpeller, spik, åderlåtningsjärn, nålar, filar, rakknivar, klensmide, måttsatser och urverk. Omsorgsfullt formade ting, lagda i askar. Men på torget i Eskilstuna restes vid 300 års jubileet 1959 en staty över två smeder mes vällande muskler och stora släggor. Idag flyr man på samma vis arbetarstaden, men man vände inte åter till det där klena, sirliga, vassa, utan söker åter göra något som skymmer historien, skuggar den med nya stora hus.

Eskilstuna är en tillflyktens stad. Arkitekten Sigurd Lewerentz lämnade funktionalismens strider i Stockholm och köpte sig en fabrik här, började göra spagnoletter och lås, granne med en urmakare. Under fristadsåren på 1700-talet kom de gesällbrevslösa entreprenörerna och startade sina verksamheter.

Så efter kriget kom de finska medborgarna, på flykt från fattigdomen, till arbetet och sinande vatten inomhus i Torshälla. Som Erkki, som tog oss runt i den gamla medeltida stad som blev hans hemort när han var 16. 42 år som svetsare på Nyby Bruk. Vi Man trillar ner från den medeltida kyrkbacken på Storgatan med dess unkarlslängor, där en sextonårig Erkki flyttade in. En enkel gata som leder ut ur staden mot bruket, en biograf på hörnet innan staden slutar.

Den som rör sig i Eskilstuna ska blir rikligt belönad, men man behöver skrapa bort det senaste för att få syn på det som glimmar som från knivsegg där under.

– – –

Tack Susanna Pousette Blomé, Eskilstuna stadsmuseum

 

Ett konstverk kan vara ett fönster ut från den trånga kammaren, till andra tider, andra städer och nya tankar. I det här avsnittet går vi in genom fyra konstverk, till de tider, de platser, de städer, de människor, de sätten att se världen som finns där:

Rörstrand av Erik Hallström, målad 1918, som visar Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm i mörker, sot, arbete, porslinsskärvor, eld och med lager av historia sedan 1726. Hänger på Stockholms stadsmuseum.

Mitt i Sverige av Peter Tillberg, målad i början av 1970-talet, en stilla förstadsgata med egnahemshus från 1920-talet, där ett hål har slagit upp i gatans mitt. Hänger på Länsmuseet i Gävle.

Citta Ideale – tre målningar av den ideala staden med utgångspunkt i staden Urbino, Italien, målade på 1480-talet. Målningen finns i tre olika utföranden och har sett som ett slags intellektuella kulisser, tankeverktyg för att söka en bättre stad. Hänger på Walters Art Museum i Baltimore, på Galleria Nazionale delle Marche i Urbino och på Gemäldegalerie i Berlin.

Vy över Delft av Johannes Vermeer, en stadsvy från 1660, i guldålderns Nederländerna, en bild av stadens olika lager men också av tidens rörelse och med en särskild gul fläck. Hänger på Mauritishuis i Haag.

Många mellanstora svenska städer har gjort sig bekanta för EN sak, en industri, ett idrottslag, ett vackert byggnadsarv, en brutal rivningsvåg eller modernisering.

Med Gävle gäller det omvända. Staden kan visa upp allt detta! Och har många olika ansikten som visar sig när man borrar i dess förflutna och rör sig i dess stadsdelar.

Samtidigt är Gävle på flera sätt en delad stad: stadsdelarna är distinkta, den borgerliga rutnätsstaden från tidigmodern tid har varit en annan verklighet än arbetarhusen på Brynäs och bruksmiljöerna i Strömsbro.
Hamnen har varit riktad utåt mot världen, men de rika köpmannafamiljerna har stängt om sig och bevakat sina maktpositioner.

Gävle, den enda medeltida staden norr om Dalälven, har varit bondehamn, handelscentrum, residens och skolcentrum – och kanske den industristad som tydligast tog steget in i eran för en ny kulturekonomi – när en experimentell musikscen och Folkteater mötte etablerade borgerliga institutioner i behov av förnyelse på 1980- och 1990-talen och fyllde de gamla industrilokalerna med en utforskande, folkbildande, storslagen teater.

Tack till:

Gunilla Kindstrand

Peter Alzén

Anders Sundin

Hans Öjemyr

Henrik Campanello

Det mest dystopiska med vår coronaperiod är kanske att vi inte får komma samman, inte samlas, inte vara en folksamling, inte använda våra gemensamma rum, gator, konsertsalar, fotbollsarenor, torg. Detta som på något sätt har gjort staden till det vi ännu tror att den är.

Staden är ett kollektiv av rörelser. De här rörelserna vidrör inte alltid varandra. Men de är fler, staden talar med en kollektiv stämma, som sociologen Johan Asplund har uttryckt det.

Det finns ett ”vi” och ett ”vår”, som är stadens pronomen.

På så sätt har tider av isolering, distansering, tagit ifrån staden mycket av det som präglar den.

Vår tids planering har naturligtvis handlat om att eliminera konflikter, man kan inte planera fram sånt. Men ändå är konflikter, uppror och protester sådant som etsar sig fast vid stadsmiljöer, i deras identiteter.

Blir det tillgängligt angeläget söker man sig ut för att få en starkare röst tillsammans. Konflikten har varit starkt meningsskapande om den blir synlig.

För folksamlingarna skapar mening – utspridda människor som får syn på varandra kan bli ett radikalt vi i protesternas eller strejkernas spår, eller en lokal berättelse om kvarteret och dess gator, eller som ett symboliskt medborgarskap kring ett fotbollslag.

 

Verkstadsön i Motala ligger mellan Göta kanal och Motala Ström. Kanalen som formade och anlade köpingen, strömmen som drev Motala Verkstad. När Motala köping med sin idealplan, den solfjädersformade ritad av Baltzar von Planen blev en avkrok, blev verkstaden, ett stenkast bort men inte en del av köpingen den snabbast växande industrin i landet och fröet till hela den industriella revolutionen. Jules Verne lät fören på Nautilus komma från Motala Verkstad i Sverige.

Motala är rörelser. Rörelsen Mellan borgerlig besvikelse och tekniska framsteg mellan stilla bakvatten och forsande strömmar. Och frön till nya rörelser till industrialismens långa svepande rörelser under 1800-talet och till egnahemsrörelsen, den alltigenom omvälvande iden om arbetarnas egna hem Motala köping blir också en del av de rörelser som är arbetarrörelsen, folkrörelsen och idrottsrörelsen. En stad som växer ikapp sina egna ideal och bygger en ombonad plats i brunt tegel.

I programmet sägs felaktigt att processen kring Lalandia är avslutad. Överklagandet gällande detaljplanerna ligger hos mark- och miljödomstolen i Växjö. Överklagan om klaganderätt för föreningen prövas just nu i HD samt överklagandet av köpeavtalet ligger hos förvaltningsrätten. Inget av dessa mål är ännu avgjort.

Tack till

Britt Nolinge, lokalhistoriker

Niklas Orrenius, journalist och uppvuxen i Motala på 1970- och 1980-talen.

Camilla Gullin, Museiintendent Industrimuseet, Motala

Det andliga och det värdsliga möts sällan så rygg mot rygg som i Sigtuna kommun. Det är svårt att veta om den storslagna himlen över det landskap som lämnar Stockholm och är på väg mot uppsalaslätten tillhör Gud eller infrastrukturen. Det finns många himlar över Sigtuna.

Den dag när vi är där lyfter nästan inga flygplan från Arlanda – det är öde på landningsbanor och i incheckningsdiskar, men grävskoporna och takläggarna har fullt arbete med att färdigställa de nya bostäderna som denna växande, en av Sveriges snabbast växande, kommun just nu bygger. Så inget står stilla i Sigtuna, eller förresten, en hel del står ändå stilla, eller vilar i stillhet. Det finns platser där den låga samtalstonen eller totala tystnaden råder – en lång andlig historia. Men det är också ett landskap av rörelser, av vrålande jetmotorer och tillväxt. Allt mot en bakgrund av ett uråldrigt mälar-landskap 3 mil från Uppsala och ca 3,5 mil från Stockholm.

 

Tack

Anders Claesson, bibliotekarie Sigtunastiftelsen
Sigbritt Ernald
Anna Säflund-Orstadius

Vi är många som under senare tid har blivit väldigt bekanta med våra hem. Vi har mer än någonsin kanske sett staden och samhället vi lever i innifrån de egna rummen. Där varje steg utanför måste motiveras åtminstone för sig själv: kan jag vara i det offentliga? I hemmet kan ingen döma mig om jag hostar. Staden utanför, gatorna, torgen, marknaderna, trafiken – har reducerats till en bakgrund, en väggtapet.

Fångade, som många varit, mellan hemmets väggar.

Vi minns också hem, lägenheter, vi kan gå genom rum och korridorer i våra minnen. Minns deras egenheter:

Man går omkring med en mängd planlösningar i huvudet. Det går att kliva genom dörren på en älskad farmors hus, en lycklig första bostad, en besvärlig barndoms lägenhet,. Där kom man in, till vänster låg köket, rakt fram en brors rum och vidare in i minnets korridorer.

De lever vidare i en, dessa planer, som ramar, gränser, för liv, minnen. Oföränderliga, kanske till och med kvar där än, som ramar till andra, nya, okända liv.

Kroppen memorerar dessa väggar, dessa öppningar i väggar, dessa korridorer och kök. I planlösningen nöter biografin mot arkitekturen, som ett ömsesidigt slitage.

Men alla de där rummen, deras organisation, bär också på en övertygelse om det liv som borde levas där samhällets föreställning om ditt liv, planerna läggs inte ut enbart i välvilja och omsorg utan också som imperativ och konventioner

Så blir kökets historia, matsalens, korridorens, balkongens också dörrar ut ur biografin – till den omkringliggande stadens föreställningar om dig och ditt liv.

Att vara i sitt hem, i vilkas historia är man då? Vem har planerat dessa rum, funktioner, gångar? Någon har kommit på och sågat till pusslet och andra lägger det – varje dag. Om och om igen.

Läsning:

Elements – Venedigbiennalen 2014

https://www.amazon.com/Elements-Rem-Koolhaas/dp/8831720198

Roger Luckhearst, “Corridores – Passages of modernity”

Jan Herres, „Das Berliner Zimmer“, TU-Berlin 2016

Köket : rum för drömmar, ideal och vardagsliv under det långa 1900-talet / Ulrika Torell, Jenny Lee & Roger Qvarsell [red.]. Nordiska museets förlag, [2018]

Skönlitteratur:

George Perec, Livet en bruksanvisning 1978

Hermann Sudermann, Das Bilderbuch meiner Jugend, 1922.

Theodor Fontane, Die Poggenpuhls, 1896.