Nationalbiblioteket i Sarajevo bombades och brändes i augusti 1992, den svarta snön av brända böcker föll över staden. Arkiven rymmer våra minnen och våra identiteter. Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.På Kungsklippan i Stockholm ligger Stadsarkivet, sju våningar ner i berget, ritat som en försvarsanläggning. "Utan vare sig hopp eller fruktan", löd Gunnar Asplunds motto för sitt förslag som ritades i början av andra världskriget. Ett år senare dog Asplund, Sven Ivar Lind tog över.Arkivens arkitektur påminner om och sammanfaller inte sällan med försvarsanläggningar: torn, murar, bergrum, skyddsrum. De skyddar oss.Folkbiblioteken decentraliserade kunskapen och betraktade den som nödvändig, ingen lyx. Folkbibliotekspionjären Valfrid Palmgren skrev: ”Biblioteksinstitutionen kan, om den skötes på rätt sätt, kraftigare än någon annan institution tjäna till att utjämna klass- och partiskillnader, åtminstone är ett rätt skött bibliotek en institution inom vilkens murar sådana skillnader aldrig existera; hela dess verksamhet är utjämnande, men utjämnande i rätt riktning, därför att den tjänar till att höja, att höja alla till den verkliga bildningens nivå."Bibliotek bär på den urbana idéns kärna, den som födde staden en gång: att handskas med utmaningarna och möjligheterna med olikheter i vardagen. Bibliotek och arkiv är platser där vi kan hitta en spricka att gå bakåt i tiden, att fly samtiden, men också förstå den.Men de är hotade, de kan inte infogas i idén om den effektiviserade produktionen. Det vore ett misstag att glömma de tankar som fick oss att bygga dem. Det vi trodde på – det vi tror på.Städer är minnesmaskiner. De behöver sina arkiv, sina bibliotek, sin dokumentation av det förflutna för att bevisa sin dynamik och sin förändringsnatur. Arkivet och biblioteket är främst en fysisk plats, en depositionsbox.Men det är också ett slagfält mellan behovet att bevara och behovet att förstöra.Mellan kravet att minnas och befrielsen att glömma.