Staden som kommer oss till mötes är en berättelse, en saga. En gest som vill säga oss något: Vi ska förstå att det är en berättelse om en seger, men också om makt och om att ge de som har förlorat allt något att tro på. En portal leder in till Solstaden - segerstaden, porten till det Sovjetiska riket.Minsk bombades helt under andra världskrigets första år. Och byggdes i stort sett upp i sin helhet. Var sjätte dog i det kriget, var fjärde hade dött i Napoleonkriget. Det är en plats där folk har förlorat mycket.Den stora gatan Prospektet är orienterad från väst till öst mot soluppgången. Den som snart ska komma. En 18 kilometer lång gata, nästan fram till flygplatsen. Makten är överallt! Arkitekturspråket är entydigt ett maktspråk. De sexfiliga gatorna skapade för parader och uppvisning.Vi inser att vi måste tränga igenom detta rum om vi ska kunna förstå staden vi kommit till. Hur man tolkar det man ser blir svårare här för den givna tolkningen är för enkel, den är där Solstaden, men man måste ta sig förbi den för den är också en kliché, eller den är ett språk om en framtid utan lidande, utan slaveri, utan offer, utan skuggor.Våra vandringar i Minsk blir ett sökande efter andra spår, de som finns på gårdarna, längs protestdiagonalerna, de som finns i viljan att skapa en ny offentlighet i micro-rayonerna – stadsdelarna byggda på efter 1960, i muralerna och monumentalkonsten så som den formulerades, en kosmopolitisk konst, i minnet av den Magdeburgska rätten och längs den pastorala brutalismens skuggade flodbankar.