Karlshamn är en småstad – till stora delar i trä. Men i rutnätet, bakom de slutna gatufasaderna och planken, och inne på gårdarna, odlas en stark urban kultur, som påminner om den relation av ordning och mångfald som man kan hitta i mycket större städer. En ordnad, organiserad stad, som i sitt inre rymmer en mångfald, en infallsrikedom och nyttoarkitektur. Innanför planken, ligger familjetorgen. Mellan det privata och det offentliga pågår en ständig rörelse – för de som bjuds in och vet hur man ska röra sig och föra sig.Karlshamn, säger många vi träffar, är en öppen stad, för det främmande, för det annorlunda, inför det möjliga. I rutnätet odlas denna liberala proggighet, men den får också – och har allts fått – näring från världen, haven, genom hamnen. Staden är en växelstation mellan öst och väst, som tjänar strå pengar på att lagra olja och gas i stora bergrum, som gärna tjänar lite extra på smuggling (på 1800-talet) på att lagra material till ryska gasledningar (2010-talet).Vi slår följe med stadens mest egensinnige modernist, Hanna Viktorsson. Och hittar i henens återkomst till sin barndoms stad en konflikt mellan modernismens omsorgsfulla elitism och småstadens platta rutnät, där ingen predikar, men alla talar med varandra. Viktorssons modernistiska bergspredikan, stadsdelen Mölleberget, togs inte väl mot av Karlshamnsborna. Och konflikten kring paviljongen på torget blottlade hennes ovilja att förstå den liberala borgerliga stadens krav på individens frihet, i småstadens form.TACK:Emina Kovacic, stadsarkitektMats Godé, uppvuxen i KarlshamnClaes Olle Jansson, antikvariatsägare Karlshamn