I Eskilstuna tycks varje nytt lager försöka glömma det som kom innan. Som om man aldrig kan kliva ner i samma fors två gånger. Den hantverksstad som ligger längst inne i staden har under 1900-talet höljts i  idén om arbetarstaden.Den stolta fristadens mästare slipade knivar, skalpeller, spik, åderlåtningsjärn, nålar, filar, rakknivar, klensmide, måttsatser och urverk. Omsorgsfullt formade ting, lagda i askar. Men på torget i Eskilstuna restes vid 300 års jubileet 1959 en staty över två smeder mes vällande muskler och stora släggor. Idag flyr man på samma vis arbetarstaden, men man vände inte åter till det där klena, sirliga, vassa, utan söker åter göra något som skymmer historien, skuggar den med nya stora hus.Eskilstuna är en tillflyktens stad. Arkitekten Sigurd Lewerentz lämnade funktionalismens strider i Stockholm och köpte sig en fabrik här, började göra spagnoletter och lås, granne med en urmakare. Under fristadsåren på 1700-talet kom de gesällbrevslösa entreprenörerna och startade sina verksamheter.Så efter kriget kom de finska medborgarna, på flykt från fattigdomen, till arbetet och sinande vatten inomhus i Torshälla. Som Erkki, som tog oss runt i den gamla medeltida stad som blev hans hemort när han var 16. 42 år som svetsare på Nyby Bruk. Vi Man trillar ner från den medeltida kyrkbacken på Storgatan med dess unkarlslängor, där en sextonårig Erkki flyttade in. En enkel gata som leder ut ur staden mot bruket, en biograf på hörnet innan staden slutar.Den som rör sig i Eskilstuna ska blir rikligt belönad, men man behöver skrapa bort det senaste för att få syn på det som glimmar som från knivsegg där under.- - -Tack Susanna Pousette Blomé, Eskilstuna stadsmuseum