Man blir ofta stående i slutet av en gata vid en kant, eller en trappa, i slutet av en brant i Sundbyberg. Man kan snabbt ta sig från järnvägens dunkande, Sturgatans stadslivlighet eller motorledens entoniga sus till tystanden. Man ser långt från balkongerna i Hallonbergen och Ör. Man kan gömma sig på höjderna i Storskogen och Rissne.När Sundbyberg la ut sitt rutnät över bergknallarna i slutet av 1800-talet fylldes det aldrig till bredden. Först 1942 kom funktionalismens lamellhus och la sig tillrätta i rutnätsterrängen. Den öppna staden skrevs in i arbetarstadens rutnät. Eller som Ragnar Thoursie formulerade det i Sundbybergsprologen, skriven till stadens 25-års-jubileum 1951:"Över tidens sus i tallar, över årens flykt på fjädermolnets vinge bred och stark, trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan som är lika för oss alla. En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. - Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet."Hasse o Tage har besjungit Sundbyberg, Allan Edvall likaså, med den där lite kantstötta, uppgivna vardagsrealismen från förstaden. Sundbyberg är liksom Södermalm två urbana platser i Sverige vars rykte föregår verkligheten, alla har en idé om dem, fast man kanske aldrig ens varit där.Men stanna ett tag i Sundbyberg och börja vandra eller som vi har gjort, trampa dess stadsdelar så kommer du märka att det är en stor gryta på långkok. Alla bostadsområden och stadsbyggnadsplaner och arkitekturepoker som lagts ned på bergknallarna alltsedan järnvägen anlades på 1870-talet har skapat en märklig, näringsrik brygd – man har gjort vad man måste för att folk ska få bo och leva så gott det går – och det blev en stad av alltihop.