Kameran var en uppfinning som ropade efter att uppfinnas.

Tidens borgerlighet som ville hitta en ny plats i den nya staden, porträtteras som kungar hade porträtterats. Tidens realism inom konst och litteratur som skapade en efterfrågan på verkligheten. Det var i staden denna apparat kunde finna sin funktion.

1838 fotograferade Louis Jaque Mande Daguerre, den första människan, Boulevarde de Temple i Paris, en man som får skorna putsade står så pass stilla under den långa exponeringstiden att han inte, likt alla andra som sannolikt passerade inom ramen, suddas ut. Daguerre fångade också ett stycke Paris före Haussmanns regleringar, det medeltida Paris som var på väg att försvinna.
‍

Kameran är en maskin som samlar in det vi ser. Kameran lär oss en ny visuell kod, fotografier förändrar och förstorar vår föreställning om vad som är värt att se på – och vad vi har rätt att se på. Vi behöver inte längre vara konstnärer eller författare för att beskriva verkligheten. Kanske är det mest storartade med hela den fotografiska verksamheten att den ger oss känslan av att vi kan hålla hela världen i våra huvuden – som en samling bilder.
‍

Att samla bilder är att samla världen, skriver Susan Sontag.

Men frågan kvarstår, hur ska denna teknik, denna maskin bli konst? Det är ögat som blir svaret, ögat och beskärningen, fotografiet har en kant. Det blir fotografen som får i uppgift att beskära världen åt oss. Berättelsen om fotografin och staden är berättelsen om de sökarögon som riktas mot dem.

Den som blixtbelyser orättvisor, den som får i uppdrag av staten att skapa en berättelse om ett land, de som arkiverar det förflutna, de som söker upp de ansikten som kan representera samhället och de som vänder sig inåt mot sina relationer och öppnar nya dörrar i det inre av grannskapen och kvarteren.

‍

Tack till Lars Epstein!

‍