Den subtropiska naturen hänger tung över Savannah, solljuset silas genom den spanska mossan som draperar ekträden på torgen och längs gatorna. Det är en stad som skapad för särskilda tillfällen; bröllop och examen - en skulpterad urban teater som delvis verkar ha gjort slut med den omgivande världen och sjunkit in i sig själv, med sin minnen av krig och spökhistorier från havet och flodlandet.När Savannah anlades av den brittiske generalen och kolonialisten James Oglethorpe 1733 var det som en rutnätsstad för en homogen brittisk befolkning; en stad uthuggen ur träskmarken. Stadsplanen bestod av byggstenar som upprepades om och om igen, med identiska kvarter. I mitten av varje byggsten – eller stadsmolekyl – låg ett torg. Runt detta torg låg offentliga byggnader på var sin sida och på de återstående sidorna smala bostadshus. 24 torg med 162 stegs mellanrum. Oglethorpes plan var en genialisk expansionsplan och anpassade sig till århundraden av stadsutveckling. Men när den okontrollerade kapitalistiska markhandeln började tänja på planens fasta struktur, då blev Oglethorpes skapelse banal. Savannah drog i nödbromsen och instiftade strikta kulturarvskydd i början av 1970-talet för att rädda staden från det samtida samhället.I dag tar en helt annan verkligen vid utanför den gamla stadsplanen. En stad där 30 procent avbefolkningen lever under fattigdomsstrecket, i hus under havsnivån, och där den afrikansk-amerikanska historien om isolation och befrielsekamp är ständigt närvarande. Men påfallande ofta osynlig. Man måste leta efter spår i landskapet och i gränderna; titta in på ”the lanes” där stadsslavarna uppehöll sig, eller följa arkitekturen som uppkom med plantegekonomins expansion. Vi reste ut till St. Helena och Penn Center, där Martin Luther King skrev sitt ”I have a dream”-tal och mötte en kreoliserad värld, en transatlantisk verklighet som ännu talar med svag röst. Några dagar efter att vi rest sköt Dylan Storm Roof ihjäl nio personer under en gudstjänst i Emanuel African Methodist Episcopal Church i grannstaden Charlston. I talet efter attentatet sa president Obama att rasismen finns i USA:s DNA. Ett sår som inte läker men som ingen vill låtsas om.Savannah har inte berett plats åt sin svarta historia; staden spänner upp sin kuliss och låtsas att alla andra berättelser, de som är olämpliga som bröllopsfernissa, inte finns. Men historierna tränger på, försvinner aldrig, utan väntar att få kliva ut och bli berättade i solljuset under ekträden.