”Staden som brinner är Los Angeles sannaste bild av sig själv”, skriver Joan Didion i sin bok ”Slouching towards Bethlehem" och fortsätter: ”Los Angeles väder är katastrofernas och apokalypsens väder”. Los Angeles har flera gånger i sin historia – ja kanske är det rentav en del av stadens identitet – stått vid en brant och sett ut över den stad som tycks på väg att gå under. Det brinner i bergen, inget regn i i ökenområdena på fyra år. Till slut nådde bränderna ända in över motorvägarna.

Men på många håll i staden pågår en kollektiv rörelse för att förändra stadens hårda utnyttjande av sitt landskap. Den ensamma bilisten förvandlar fortfarande sin bil till ett andra hem, till ett väntrum på den stillastående motorvägen. Men allt oftare har hon börjat åka metron - "the new thing" -  och hamnar där bredvid människor hon aldrig träffat och på platser som hon aldrig besökt. Kanske tar denna Los Angeles-bo till och med cykeln emellanåt. De övergivna offentliga trapporna från Roosevelts 1930-tal som finns i stadens branta stadsdelar skickar en hälsning om kollektiva värden och investeringar till världens mest individualistiska stad.

När Los Angeles blir större så är det inte med nya bostadsområden utan med möjligheten för många att röra sig till fler platser i staden. Det är den gemensamma ytan i staden som växer. Den som förut varit förbehållen stranden och motorvägen.

- - -

Tack till/Thanks to

Christine Ekholst, historiker

Laura Pulido, kultursociolog

Joey Pallares

James Becarra aka Cobra, landscape architect