Mitt i Örebro ligger Krämaren –planerad 1954 klar 1963. Sverige har ingen tydligare avfyrningsramp för efterkrigstidens Saltsjöbadsavtal mellan konsumtion och välfärd, grosshandlarstaden kommer från ena hållet och folkhemmet från det andra. Krämaren är ett litet Vällingby ABC-stad mitt i city. Det gamla borgerskapet såg med förskräckelse hur socialdemokratin annekterade stadens kärna, men arkitekterna – bröderna Ahlsén – tog inspiration från Slottet och lade sig lika självklart på åsens högsta punkt. Byggt av Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro, en stiftelse som från 1945 till 1975 byggde i stort sett allt i Örebro, besluten fattades i stiftelsens slutna rum. Örebro blev den stad som bäst uppfyllde statens förväntningar på välfärdens byggande. Man var klassens mönsterelev och trosviss som få.Men det fanns en tid innan mönstereleven. En stad av småfolk och trähus; skomakarstaden. En mångfacetterad migrantstad med Sveriges billigaste arbetskraft, präglad av frikyrkorörelsen, folkrörelserna och en alltigenom omhändertagande fabrikägande elit. Det var de som fyllde ut glappet mellan den hierarkiska fabriksstaden och strävan efter den klasslösa staden som skulle komma efter kriget. På skofabriken Oscaria ledde Oscarioterna med Eric Åqvist i spetsen, sina blåbyxade anställda med fast och vänlig hand. Stadshistorikern Gregor Paulsson skriver i sin bokserie Svensk Stad att det utåt inte syntes någon friktion i stadsrummet i Örebro, arbetarklassen och borgerligheten tycktes leva i frid. Det var till denna stad cirkuselefanten Bambina kom den heta sommaren 1927, hennes sista. Hon dog i Örebro, begravdes på Djurkyrkogården och huvudet hamnade på Biologiska museet.I Örebro möter trosvissheten, föreställningen om mönstret av skor och bostäder som passar alla verkligheten. Ibland tycks de leva fridfullt sida vid sida, men ibland vänds staden ut och in och det som ser ut som et mest normala är det mest extrema. I Vivalla – den framsynta småhusstaden – ansluter sig under kort tid unga män och kvinnor till Daesh och åker till Syrien för att kriga. Vi reser genom mönsterstaden Örebro, och det mönster som långsamt avtecknar sig är långt mer komplicerat än vad staden själv tycks villig att erkänna. En stad där andra historier än den vanliga, det normala vill frigöra sig. De som lämnar mönstret.Tack för samtal med:Thord Strömberg, Örebro Universitet.Erland Bohlin, Sällskapet Gamla ÖrebroVi har bland läst:Bertil Egerö, En mönsterstad granskar. Bostadsplanering i Örebro 1945-1975Gunnela Björk, Att förhandla sitt medborgarskap. Kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro, 1900-1950.Thord Strömberg, Makt och medborgare. Örebro under 1900-talet.Samt artiklar och samtida planerings- och arkitekturpresentationer i tidskriften Arkitekturs arkiv.