Vi står i de förlorade stegens sal – vänthallen – på Antwerpens centralstation, byggd under 1900-talets första år. Det är en plats som undandrar sig i stort sett all beskrivning. Den är för överlastad för att begripas, det enda man kan famla efter är metaforer för vad den ser ut och känns som. En stor bortglömd sal på havets botten? En möbel som samlar damm i ett hemsökt hus? En av guld och marmor formad sorgesång över en förlorad värld? Men platsen är också en rimlig väg in i en stad där maskspelet, det bisarra och den kolonial teatern är en del av stadens ansikte.Och intill, vägg i vägg ligger Antwerpens Zoo. En afrikansk pojke på en dromedar sitter högst upp på zoo-byggnaden.Kung Leopolds privata land Kongo plundrades på råvaror och djur – och 12 miljoner människor dog under samma tid som centralstationen byggdes. I stadsdelen Zurenborg, där husen byggdes för societeten under samma tid, är arkitekturen lika fabulerande, maskspelande och teatral som i väntsalen.Antwerpen är byggd av trådar spunna till hela världen.Det har givit staden två storhetstider.En under 14- och framför allt under början av 1500-talet, när staden att var centrum för hela den internationella ekonomin, tack vare den nya sjöfarten över världshaven.Och en från 1800-talet och famåt, med industrialismen och kolonialismen. Som samlade otroliga rikedomar i staden. stadens socitet låg och rullade i biljardbollar av elfenben från tusentals döda elefanter.Men under samma tid, detta märkliga sekelskifte i Antwerpen, strömmade migranterna från ett utfattigt Europa till Red Star Line-rederiets båtar som tog dem till Amerika. Staden – som hade drygt 300 000 invånare tog i perioder emot 4000 migranter i veckan till Antwerpens Centralstation.Trådarnas över världen spinns också av diamanthandeln. Koncentrerad till diamantkvarteren kring centralstationen och helt sammanbunden med den ortodoxa judiska folkgruppen. Runt de judiska kvarteren spinns en tråd, en Eruv, som gör kvarteren till ett hem och ger möjligheten att bära och arbeta i detta hem även på sabbaten. De judiska kvarteren lever i en självvald exil mitt i staden, innanför Eruven.Men i övrigt är Antwerpen en av de mest mångkulturella och minst segregerade städer vi mött. Antwerpen har inga etniska enklaver, inga ghetton.Det som karakteriserar staden är snarare Liberalismen. Liberalismen och katolicismen.Och småpratet på spårvagnen. Små samtal som påbörjas, samtal utan en början och till synes utan ett slut, och som avslutas stillsamt som för att påbörjas någon annanstans.En liberal lågmäld socialisering i en stad präglad av sin mångkulturella historia.