Det nyrenoverade Rijksmuseum berättar den officiella historien: Amsterdam är världens mest liberala och toleranta stad. Det började redan på 1500-talet då staden hämtades upp ur havet. Ett platt land med en platt organisation. En handelsstad som drog till sig de driftiga; rikedom och ungdom, och som lämnade det hierarkiska, katolska Europa efter sig. I denna berättelse går det en rak linje till 1960-talets Amsterdam. Provo-rörelsen som med sina vita stadsplaner vände upp och ner på idén om vad en stad kan vara och ska göra. Fram till de sju dagarna när John Lennon och Yoko Ono – vitklädda – kliver ur en vit Rolls Royce och tar in på Amsterdam Hilton för sin långa Bed-in för fred.  Men ju mer vi cyklade på Amsterdams gator och obehindrat tittade in i de 400 år gamla enfamiljsuhusen längs kanalerna, liksom i de nybyggda i hamnområdena, ju mer började den här toleransens stad framstå som en problematisk idyll. En livsföring som i sin transparens också sade: ”Se på oss, vi är oförvitliga, öppna, moraliskt högtstående, asketiska och inte pråliga”. Härinne är det högt i tak. Vi såg en liten, snävt skuren bild som hela tiden hotade att spricka. Vi frågade efter de glidande betydelser av det holländska ordet ”gedulgen” – att tolerera genom att vända ryggen – och hur den turistifierade drogkulturen, den avskedade bokhållaren och det elaka skrattet kan forma en stad.