Köpenhamn har blivit idén om cykelstaden. Men en cykelstad formas inte som en copywrite. Cyklandet är en individualistisk, ibland anarkistisk, kultur. En cykelstad behöver omfamna den frihet som finns inskriven i cyklandets natur. Och har Köpenhamn lyckats med något så är det det. Det märks på Nørrebrogades fyra meter breda cykelbanor där fyraåringar kan ses cykla i rusningstrafik, det blir synligt i vagnarna för cyklar på s-tåget där cyklar kan tas med utan kostnad, det syns på de enkelriktade gator där cyklisterna får cykla och i planerna för cykelbroar över vattnet.Men också i Köpenhamn kämpar bostadsbyggarna för höga parkeringsnormer och investeringarna i biltrafik är sex gånger så stora som i cykeltrafik, den ambitiösa satsningen på att ta bort två procent bilparkering i staden varje år avslutades 2010 och nya trafikalstrande förbifarter planeras. En cykelstad måste hantera det begränsade utrymmet i en stad, växande cyklism måste ske på bekostnad av biltrafiken. Vi åkte på den nästan två mil långa Cykelsuperveien från Albertslund in mot Vesterbro. En cykelbana planerad som en motorväg med på- och avfarter. Vad kan svenska städer lära av Köpenhamn och hur skapar man egentligen en cykelstad bortom de enkla branding-tricken?