New York och Terezin - mer känd som Theresienstadt – är två städer som båda har präglats av stora trauman; sår och inre konflikter. Våra besök där ledde fram till spår ur det förflutna som blivit till spöken i samtiden, men tingen och spåren har också öppnat en väg till att begripa. Traumat som början på nya berättelser om staden.I boken "Öppen stad", som handlar om New York, skriver Teju Cole om en turist som frågade honom hur man hittar till den elfte september. Datumet har blivit en plats. Memorial Plaza som skapats på platsen för WTC-tornen präglas fortfarande av datumet, så mycket att platsen ännu inte lyckas slita sig ur sitt undantagstillstånd. New York Times arkitekturkritiker Michael Kimmelman skrev häromveckan att platsen "inte känns som New York" utan som en bit av The National Mall, den stora öppna parken mellan Vita huset och Washingtonmonumentet i huvudstaden, nedsänkt på nedre Manhattan. Men lämnar man Memorial Plaza ska man hitta något annat som uppstått i spåren av elfte september-attackerna. Stadsbyggandets svar på osäkerheten tycks trots allt ha varit att öppna upp staden, genom att bygga fler parker och offentliga platser.Över Terezin vilar fortfarande förbannelsen. I dag är den tom, öde och fattig. Staden var Nazitysklands mest bekanta getto under andra världskriget. En stad som imiterade ett vanligt samhälle, men som stängde in människor i sjukdom och misär. Gettot var från 1942 en modellstad, dit överfördes konstnärer och tonsättare. Det dynamiska, mångkulturella Europa levde på lånad tid och lögner. När danska Röda korset kom på inspektion 1944 fixades staden upp, invånarna tvingade agera i en propagandafilm. Scener med arbete, konserter, fotbollsmatcher iscensattes, "som om" det handlade om en meningsfull stad, en gemenskap, bakom de gamla befästningsmurarna i Thereseinstadt. Vi har tittat ned i de mörkaste bassängerna på nedre Manhattan. Och tänt våra ficklampor i glömda vindskontor i Terezin där bleka barnteckningar berättar om den fina skillnaden mellan inramat minne och förgångna öden. Vi har lyssnat på strategier för att undkomma sanningen att solen faktiskt har slocknat. Det tar åtta minuter innan vi inser det. Och vi har lånat blicken från romanfiguren Austerlitz, som letar efter sin mors ögon i filmen från Theresienstadt, för att han kan inte leva utan att ha blivit sedd av de döda.