Sala hänger mellan Dalarna, Uppland och Västmanland, utan att riktigt höra hemma i någon av dem. En ensam stad. Sala grundades kring Sala silvergruva 1624; en renässansplan formad av holländska ingenjörer och matematiker. Eine Bergstadt. Perfekta kvadrater och perfekta rektanglar. Men det ideala skavdes snart ned mot verkligheten, och Sala tycks ännu sammanvuxen med sin landsbygd. Kring gruvan skapades ett stort slutet vattensystem, dammar och kanaler. Bergsmännen som byggde hus i den nyanlagda staden var lika mycket bönder med åker för självförsörjning och ängsmark utanför staden för sina djur. ”Sala var helt enkelt en ovanligt stor och hopträngd bondby”, skrev Eliel Löfgren om Sala på 1890-talet.

Men under 1900-talet ömsade bondbyn skinn, esplanaden anlades, järnvägen kom, och en större kostym prövades, men Sala intog snart sin roll som glesbygd med en tät kvartersstaden.

Idag söker staden en ny framtid, nya kontakter. Sala vill bli mindre ensam, haka fast vid pendlarstråken mot Västerås och Uppsala. Över åkrarna på slätten växer typhusen upp. Det är en idyllisk småstad för barnfamiljer.

Långt innan kataloghusen fått sitt vatten indraget står en skola mitt i den nya pendlarbyn. Med barnperspektivet i planeringen pekar man ut nya viktiga platser i staden, dess busshållplatser och skogsdungar.

Kanske finns nyckeln till stadens framtid i den karta man vill rita med de pedagoger som vill förstå barnens vardagsliv.