Det här är ett avsnitt ur vårt elvaåriga arkiv. Det här arkiv-avsnittet handlar om Skellefteå. Vi tyckte det var en lämplig stad att plocka fram, med tanke på allt som har hänt sedan vi var där.

Det var april 2016 som vi kom till Skellefteå, i förfallstiden när deltat låg halvt fruset. Ett halvår tidigare hade kommunen tagit beslutet att bygga ett nytt kulturhus och utlyst en arkitekttävling. En månad efter att vi varit där utsågs vinnaren. Sara Kulturhus skulle komma att bli symbolen för den stad som växte fram i spåren av det som har kallats den gröna omställningen.

Hösten 2017 blev det klart att företaget Northvolt valt Skellefteå som etableringsort för sin planerade batterifabrik. Staden klev in i löftenas tid.

Det Skellefteå som vi pratar om i det här avsnittet är en gles plats. Vi hör PO Enquist beskriva staden som en samling byar, plopp plopp plopp, i ett delta. Vi hör också hur byarna kanske är viktigare än staden, för identiteten.

Skellefteå har blivit en pilotstudie i skala ett på ett vad som händer när ett samhälle plötsligt utsätts för ett stort tryck. 2022 var befolkningsökningen drygt 1000 personer. 2023 var den 2140. Arbetarna som skulle bygga och arbeta i den nya batterifabriken bor i tillfälliga baracker, i barackbyar som är större än kommunens flesta andra byar.

Så har staden förändrats sedan vi var där.

Men i grunden är det ju samma stad. Samma utdikade träsk, samma otroliga deltan, samma historia. Kanske kan det faktum att allt avstannar lite nu, att accelerationen, avtar något, göra att man åter minns allt det där som var – och är. Lämnar det där flygperspektivet som PO Enquist anade vid hundraårsjubileet när ett flygplan passerade på 300 meters höjd. Kliver ner och blir lite blöt om fötterna igen.

Enar Nordvik säger idag om vårt besök: 2016 var allt exakt som 1987. Varför kom ni ens?

‍