Vårt projekt – som till sommaren kommer att ha pågått i 10 år – har haft sina hemmamarker.

Dit vi inte kan hjälpa att vi återvänder.

En sådan stor fråga handlar om minnen – men minnen som ligger utanför oss som individer – de som är inbyggda, inkarvade i samhället:
Städer skapar sin egen tröghet genom att saker står kvar, eller spåren av något, kan påverka människor över generationer,

Vi har också under dessa tio år ofta gått ned i arkiven
och hämta saker som är glömts bort.

Och dammat av spåren på en gemensam erfarenhet vi kanske inte längre kommer ihåg eller kan värdesätta.
Även värdefulla saker som är borttappade, inte minst i städer.

I dikten Gläntan går Tomas Tranströmer vilse och upptäcker en glänta i skogen – vi kan känna igen oss i det, vi har alltid letat sådana gläntor i staden– där en samling stenar ligger ordnade på ett sätt som stenar inte brukar ligga ordnade, om ingen har byggt något, ett byggt spår av människor, på väg att sjunka undan:

“Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det
Namnen finns i något arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga)
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena

Zigenarstammen minns men de skrivkunnig glömmer
Anteckna och glöm!

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum,
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.”

I detta avsnitt ska vi vandra ned i det som man kan tro är minnets motsats, dess stora mörka källarvåning: glömskan. Men Glömska är inte bara en passiv handling – den kan vara medvetet skapad.

I städer återkommer ett slag oförlöst konfrontation mellan två förhållningssätt. Mellan att värdera den historiska byggda miljön som en kollektiv bank, ett ärvt landskap av politik, ekonomi och kultur å ena sidan,
och å andra sidan se miljöerna som mer eller mindre provisoriska, att de kan uppstå och överges, utrymmas och möbleras om utan andra överväganden än de rent praktiska och funktionella.

Eller med en annan metafor:

Är staden ett gammalt hem, en familjegård som ärvts i generationer med bibliotek och släktfotografier? Eller en fabrik med stämpelur och tillfällig anställning där de som bidrar ständigt måste bytas ut?

Tack:

Thordis Arrhenius, professor i arkitekturhistoria

Jasmina Jovanovic Holm, @natsumina på instagram

‍