Varje kris ligger till grund för nästa ordning. Det skulle kunna ses som ett slags lagbundenhet i hur kriser fungerar:

Krisen, hur den genomlevs och hur den överlevs kommer att generera en uppsättning lösningar och nya formationer som är de som nästa epok kommer att som markplatta. Till exempel 1990-talskrisen som tog med sig en avreglerad kreditmarknad, låga räntor och inflationsmål in i nästa fas – en fas som märkligt nog inte tog slut 2008, vilket man hade kunna tro! Utan levde vidare som ett slags vålnad ända tills nu.

Frågan som ligger bakom vårt tema är ju naturligtvis också – vilken ny ordning kommer att emanera ur denna lågkonjunktur som i alla fall Sverige är i  -

Forbes skrev i januari 2023, att kommer lågkonjunkturen på allvar under året kan det komma att ta över ett årtionde för vissa städer att återhämta sig. De flesta större svenska städer ligger definitivt inom denna förutsägelse, så enormt sårbara de gjort sig för större ekonomiska förändringar.

Nu sitter vi här, söker nån att skylla på, som man alltid gör när krisen kommer.

Var det värt alla rostande elscotrar, försålda kommunala egendomar och obetalbara bostadsrätter?

Vad kunde man ha gjort annorlunda? – en ständig fråga trots att historien visar att konjunkturer kommer och går, och det finns alltid något som alla inte förutsåg. 

Det här avsnittet ska handla om lågkonjunkturer, vad som förändras i stadssamhällen med lågkonjunkturer - men varje lågkonjunktur har sina omen, stormsvalor som ofta är grandiosa och storslagna - nästintill odödliga platser – som just lyckas uppföras innan avgrunden öppnar sig och alla möjligheter skulle vara stängda.

‍