De senaste åren – och särskilt sedan den ekonomiska krisen 2008 – har stadsutvecklingsfrågor kantats av olika former av ”aktivism”: social kritik, handgripliga protester, ockupation av offentliga platser. Vi frågar hur aktivismen egentligen har utvecklats från 1970-talets politiska protester till dagens mer svårdefinierade engagemang. Var gränsar aktivism till lobbyism, terrorism eller turism?Från gatuprotesterna i Brixton 1981 och 1985 till den alternativa organisationen "Sink Mediaspree!" (Media Spree Versenken!) i Berlin under 2000-talet har aktivismen kunnat inordnas i två olika delar: de som å ena sidan kräver det grundläggande; de förtryckta, de hemlösa, de som är förföljda på grund av kön, religion eller etnicitet och de som å andra sidan ser staden som begränsande för deras möjligheter att växa och som strävar efter förändring för mer livsutrymme och kreativitet. Sällan mötas de båda.Men kanske finns det en aktivismens framtid där de alternativa lierar sig med de maktlösa.Vi ringde också upp ekonomhistorikern och Ord & Bilds redaktör Ann Ighe med erfarenhet av medborgarengagemang från husnallarna i Göteborg på 1980-talet till Ship to Gaza i dag. Vi talade om varför trasiga människor kan få saker att hända, varför punkare bryr sig om gamla hus och skillnaden mellan tomma och öppna platser.