Under sommaren började det mullra i stadsbyggnadsdebatten. Det var bostadsminister Stefan Attefall som föreslog en utredning för att undersöka varför det byggdes så få småhus. Han ifrågasatte det, som han uppfattade, ensidiga fokuset på att bygga "lägenheter i närheten till stadskärnorna". "Alla kan inte och vill inte", sa han, "bo mitt i en storstad". Kristdemokraten Attefall drog en lans för småhusmänniskan i den medelstora staden. Ett uttalande som retade upp flera stadsforskare och opionsbildare som hellre vill se en tätare stad. Attefall pekades ut som en samtida stadsbyggnadsförrädare, en som vill sprida ut staden och han jämfördes med den amerikanska tea party-rörelsen i sin vurm för kärnfamilj och bilism. Den här intressanta motsättningen mellan olika stadstyper gjorde att vi gav oss ut i villastaden. En provocerande plats, liksom en plats för drömmar. Vi undersökte fiktionens filter som ligger över bilden av och idén om småhuslivet. Men också tillbaka i historien, till småhusets sömlösa övergång från ruralt produktionsinriktat egnahem till den konsumtionsvara som villan blivit. Vi hamnade i utkanten av Västerås, i Hässelby villastad byggd av Småstugebyrån i allians med Sparbanken och till en av Sveriges mest utspridda städer, Linköping.Genom de senaste hundra åren har småhuset, trots häcklet från fiktionen och motståndet från urbanister, förblivit en dröm för många. Men det märkliga i Stefan Attefalls utspel kanske inte är hans vurm för småhuset, han är ju Kristdemokrat, utan hans oföränderliga syn på det. För vem har sagt att framtidens villaområden måste vara samma fossilbränsleslukande stadsbygder som forna tiders? Och vem har sagt att inte också villastaden är en plats som kommer förändras när samhället gör det? Är det kanske i de till synes konforma lådorna i städernas utkanter som framtidens socialt hållbara mångfald finns och inte i de allt mer homogena innerstäderna? Villastaden döljer, upptäckte vi, mycket mer än dess yttre vill visa.