I Wien är bostadsgårdarnas grindar alltid öppna fram till kl. 21. Inga portkoder, inga lås. Man kan vandra genom en väv av storskaliga stadsrum där den offentliga gatan med en lätt knuff leder in genom arkaden och övergår i det bostadsprivata, men välkomnande. Den enhetliga logotypen på fasaderna sedan 1920-talet berättar: Staden Wien har byggt för sin befolkning.Wien är den sociala bostadspolitikens högborg sedan 1920-talet. 80 procent hyreslägenheter. 65 procent producerade med offentliga subventioner. Social Housing? Snarare en omfattande politisk kultur av hur man bor i en stad.Men stämmer det fortfarande? Vi vandrade i skuggan av hård stadsförnyelse, som utgav sig för att vara mjuk. Och de enorma investeringar som flyter in i Wiens fastighetsmarknad idag. Sprickorna blir uppenbara. Stadens budget urholkas av bostadsbidrag. Klyftan vidgas mellan de som åtnjuter Wiens traditionella bostadstrygghet och de som inte kan ta sig över tröskeln utan lämnas åt den privata marknaden.Vad vi lärde oss?Att på Karl-Marx-Hof finns ett dagis med det största av löften.Att man inte bör bygga en stad på dess mest flyktiga beståndsdel: den enskilda bostadskonsumenten. Utan tvärtom. På den stabila men brokiga, välkomnande, öppna stadens egen struktur.Det är när samhällen polariseras som hem fortifieras.