Det finns en gammal legend. Helsingborgs grundarmyt: sagan om Konsul Persson och Konsul Olsson, industrimagnater, det sena 1800talets borgerliga företagare. Konsul Persson gör perstegel, det röda teglet, persasten högstatusstenar till Rönnskärrsverken – lever överdådigt. Konsul Olsson gör olsstenar – det gula, enkla teglet, Rögle-teglet – lever sparsamt, fattigt rentav, donerar pengar till allmännyttiga ändamål.

Konsulernas stad, blev en berättelse om Helsingborgs stadsidentitet. De blev representanter för att skruda staden på nytt, från medeltida fästningsstad – inklämd vid Landborgens brant och havet – till storslagen urban grandezza med aristokratiska monument och inbjudande terrasser och trädgårdar.

Helsingborg har alltid velat skruda sig på nytt, pröva samtidens nya dräkter – folkhemmets fullbordan, nyurbanismens saltstänkta generositet – eller bara som i dag: tätt och trångt vid vatten.

Men arvet från staden klyvnad och delning, den egentliga värdefulla staden och staden utan värde, konsumtion o produktion, söndersanerade arbetargator och exklusiva kvarter – den spelplanen har lagts sedan länge.

Helsingborg är murat av lika delar Persasten och Olsasten, det vackra och stiliga och det fattigare och mindre ansedda nära, nära varandra, med bara ett tunt lager murbruk emellan.

0-19:45 Segment 1: Grundarmyten och den ideala borgerliga staden 

19:45 – 38:45 Segment 2: Landborgen och Söder, stadens gränser

38:45 – 1:03:05 Segment 3: Utställningarnas stad, H55, H99, H+ och H22

1:03:05 – 1:20:21 Segment 4: De nya kostymernas stad, från samkväm i konserthuset till rave i silos

Tack till:

Henrik Widmark

Johan Malmborg

Kristoffer Nilsson

Jessica Segerlund

Anna Molén

 

 

Vårt projekt – som till sommaren kommer att ha pågått i 10 år – har haft sina hemmamarker.

Dit vi inte kan hjälpa att vi återvänder.

En sådan stor fråga handlar om minnen – men minnen som ligger utanför oss som individer – de som är inbyggda, inkarvade i samhället:
Städer skapar sin egen tröghet genom att saker står kvar, eller spåren av något, kan påverka människor över generationer,

Vi har också under dessa tio år ofta gått ned i arkiven
och hämta saker som är glömts bort.

Och dammat av spåren på en gemensam erfarenhet vi kanske inte längre kommer ihåg eller kan värdesätta.
Även värdefulla saker som är borttappade, inte minst i städer.

I dikten Gläntan går Tomas Tranströmer vilse och upptäcker en glänta i skogen – vi kan känna igen oss i det, vi har alltid letat sådana gläntor i staden– där en samling stenar ligger ordnade på ett sätt som stenar inte brukar ligga ordnade, om ingen har byggt något, ett byggt spår av människor, på väg att sjunka undan:

“Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det
Namnen finns i något arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga)
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena

Zigenarstammen minns men de skrivkunnig glömmer
Anteckna och glöm!

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum,
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.”

I detta avsnitt ska vi vandra ned i det som man kan tro är minnets motsats, dess stora mörka källarvåning: glömskan. Men Glömska är inte bara en passiv handling – den kan vara medvetet skapad.

I städer återkommer ett slag oförlöst konfrontation mellan två förhållningssätt. Mellan att värdera den historiska byggda miljön som en kollektiv bank, ett ärvt landskap av politik, ekonomi och kultur å ena sidan,
och å andra sidan se miljöerna som mer eller mindre provisoriska, att de kan uppstå och överges, utrymmas och möbleras om utan andra överväganden än de rent praktiska och funktionella.

Eller med en annan metafor:

Är staden ett gammalt hem, en familjegård som ärvts i generationer med bibliotek och släktfotografier? Eller en fabrik med stämpelur och tillfällig anställning där de som bidrar ständigt måste bytas ut?

 

Tack:

Thordis Arrhenius, professor i arkitekturhistoria

Jasmina Jovanovic Holm, @natsumina på instagram

Musik i avsnittet:

I det första avsnittet rörde vi oss mellan de nya ökenstäderna, som den Egyptiska staten planerat i olika generationer – och de informella stadsdelarna som byggs bortom myndigheternas kontroll, ofta på privat jordbruksmark.

I detta andra avsnitt från Kairo går vi i detaljerna: hur vardagen för den vanliga Kairomedborgaren kan organiseras, hur de små projekten som så många ägnar sig åt kan bli en fristad undan stadens förödande riktningslöshet:
En kamp mellan ISTIKRAR – ordning, kontroll, stabilitet, oavsett om det handlar om att sälja grillad kyckling eller hyra ut fotbollsplaner, och BAHDALA – oordningen, härjandet, smutsen, den trasiga stadens helvete.

Vi ska också se närmare på relationen mellan muslimer och kristna, som gärna framställs som harmonisk och familjär, men som bär på diskriminering och misstänksamhet.

Vi studerar närmre på de stadsrum i Kairo som revolutionerna skapat, eller gjort sig av mig – och vi landar slutligen nästan där vi började: i öknen, i ett närmast totalitärt arkitekturlandskap av överskådlig skala.
Den nya administrativa huvudstad som kommer att invigas år 2023 – och som äntligen kommer ta politiken och makten ut från det överbelamrade Kairo.
Det är ialla fall den Egyptiska statens plan och förhoppning.

Även om det i verkligen nog aldrig kommer att hända…

Tack:

Carl Rommel, socialantropolog Uppsala universitet 

Marie Vannetzal, politisk sociolog Kairo

Noura

Den bördiga jorden i Kairo har alltid legat dikt an öknen, en skarp gräns som när man ser den på satellitbilderna nästan är förhäxande. De senaste hundra åren har staden börjat växa ut i öknen. I det förut obrubkara.

Kairos stadsmiljö pendlar mellan dessa två poler: jordbruksmarken och öken. Dessa är tämligen extrema och berättar olika saker om staden. De berättar om New Towns- projektet som militären anlägger i öknen och om de informella stadsdelarna som växer bit för bit på jordbruksmarken och nu omfattar 11 miljoner människors hem. I det här första avsnittet av två från Kairo ska vi försöka förstå vad det är för olika städer som växer fram och varför.

Vi ska även följa hur det historiska Kairo utvecklades till en kosmopolitisk smältdegel under kolonialismens era, för att under senare tid alltmer präglas av nationalism och statliga, för att inte säga: polisiära stadsbyggnadsprojekt.

***

Förutsättningarna för de två avsnitten från Kairo är att podcasten fick möjlighet att bli ”integrerade!” i ett forskningsarbete lett av socialantropologen Carl Rommel vid Uppsala univ och finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. ”Egypten som Projekt: Drömarbete och maskulinitet i ett projektifierat samhälle”, heter Carls forskningsarbete. Inom det undersöker han drömmar om egyptiska projekt av vitt skilda slag. Han rör sig mellan stora och små affärsidéer i en stad präglad allt från en militariserad ekonomi till traditionella familjenätverk, mellan gata och institutioner. Vårt fältarbete i Kairo har självklart präglat vår blick och berikats av dessa perspektiv och vårt samarbete med Carl.

Spelar det någon roll att våra samhällen är segregerade? Ja uppenbarligen gör det det. Segregation krymper de boendes livsmöjligheter, från säkerhet, utbildning, hälsa, arbetsmarknadsmöjligheter. Dessutom är segregation mycket kostsamt när vi inte kan dela på gemensamma resurser. Ändå verkar segregation vara oundvikligt. Den dyker upp i storstäder, mindre städer, på landsbygden och mellan städer och landsbygd. I det hör avsnittet borrar vi i segregationens olika varianter och dess historia.

Vilka gemensamheter bör ett samhälle dela för att inte bli åtskilt. Är det egentligen en dimridå att tala om etnisk segregation när det alltid handlar om ekonomisk. När infann sig den moderna segregationens år noll i Sverige? Hur ser segregationens rörelser ut idag, kan de förändras.

 

Solen stiger upp över åsen och belyser staden bakifrån i gryningen, fjorden i dimma, tycks oändligt stor. Det känns som slutet på en väg.
Trondheim, vandrarnas och pilgrimernas stad. I Barockplanens stränga inre finns smitvägar som en undervegetation. Trondheim gör motstånd, odlar sin undervegetation.

Men här finns också liberalismens grepp om sinnena. Staden är börs och katedral, säger någon. Det är business, cynism och spekulation, i skuggan av Nidarosdomen, mitt i det landskap som är som en amfiteater.

Studenterna skrålar från ett fönster i Möllenberg. En gång i tiden bodde arbetare på dessa bakgårdar, trång och mörkt. Idag präglas området, av många små fastighetsägare – och intresset här är att så mycket som möjligt tjäna pengar på studenter. Möllenberg är både historiskt och i nutid en plats för spekulation i människors mest basala behov, att bo.

Den här liberalismens grepp om sinnena väcker ju motstånd i olika tider, som är synliga i Trondheim. Det tidiga 1900-talets trädgårdsstäder, eller storgårdskvarter till exempel, och idag med föreställningar om ett annat sätt att tänka om städer i Norge i ett experimentområde där man utmanar den idé som har byggt den norska bostadspolitiken och bostadsplaneringen under stora delar av de senare hundra åren, att man ska äga sin lägenhet. Den individuella friheten i det har kommit att ifrågasättas på senare tid.

I Trondheim finns det en mindre stadsdel som är en bygg manifestation av detta ifrågasättande, det som heter Svartlamoen. Undervegetationen fortsätter att växa i Trondheim, andra vägar är öppna.

Tack:

Mette Bye, byantikvarie

Are Risto Øyasaeter, byarkitekt

 

Musik:

DumDum Boys / En vill en

Moddi / Punk prayer

1828, 14 år efter Norges frigörelse från det danska väldet, läggs ett rutnät ut över lantbruksmarkerna vid sjön Mjøsens strand, och Mesnaälvens fall, i mynningen till Gudbrandsdalen. EN handelskapitalistisk stad, en landstad, den första i Norge i inlandet. Den rurala kulturen får sällskap av den urbana. Storgata växer fram med sin panelarkitektur, hämtad direkt från lantgårdarnas mittgångshus.

Fram växer en stad som är en legering, en blandning av periferi och centrum. En självtillräcklig stad, med integritet. En liten stad, men med stora utblickar. En kulturradikal stad, med fernissade fasader och stökiga bakgårdar, räta rutnät och smala smitvägar.

När staden går in i en industrikris på 1980-talet föds tanken på ett OS. Det tycks omöjligt men det småskaliga och miljövänliga slår in en kil i den stora olympiska rörelsen, det lokala, autentiska, nära verkar lockande 1988. Och när OS rullar in vägrar man Coca Cola och man vänder ryggen åt en fjäskande IOK-president.

Resan till Lillehammer är den första av två om norsk urbanitet och stadsbyggande, nästa avsnitt handlar om Trondheim.

Tack till:

Unn Irene Aasdalen

Kjell Marius Mathisen

Erlend Hanssen Sjåvik

 

Ett urval av konstnär som var verksamma i Lillehammer kring sekelskiftet 1900:

Frederik Collett

Thorvald Erichsen

Kristen Holbø

Lars Jorde

Rolf Lunde

Alf Lundeby

Einar Sandberg

Eyolf Soot

Halfdan Strøm

Henrik Sørensen

Fritz Thaulow

Rudolph Thygesen

 

Sjukhuset är också en arbetsplats. I det här specialavsnittet av Staden träffar vi sjuksköterskan Beatrice Akkoc, arkitekterna Birgitte Gade Ernst och Urban Blomberg för att prata om vad en sjuksköterska kan förvänta sig av sin arbetsplats, vad en arkitekt kan göra åt det och hur man tänker när man får chansen att rita bett helt nytt sjukhus.

Staden special är ett samarbete mellan podcasten Staden och Arkitema.

Lunds hus döljer hemligheter, vad som först träder fram är kanske inte det som präglat staden mest. Bakom de danska medeltida gatorna har gömt sig en industristad med verkstäder, och tryckerier. Bakom höga teglade murar finns allmänningar, och gemenskaper.

Lund kan erbjuda rum avsides allt brus, där man kan få sitta med sina smala böjelser och begåvning i sällskap av likar.
Det skulle kunna innebära en förödande stagnation för en småstad – om inte denna stad hade en väl inarbetad ordning och en erfarenhet att slussa 10-000 tals nya människor, varje år, in i nörderig, studier och märkliga ritualer.

Lund är en tidsrumslig kub, en märklig behållare där många livsbanor krockar och sammanförs med varandra: ett företagens och akademins Lund, de småcelliga bostadskvarterens Lund och musikens Lund – men alltid med universitetet som en närvarande och tongivande Stat i staden.

Spellista på Spotify: https://open.spotify.com/playlist/287D36YFgRegGtSSntSEly?si=847c3aed77b44fd1

Blago Bung, med bland annat förläggaren Jonas Ellerström finns inte på Spotify men här https://www.youtube.com/watch?v=RpS9aVlyNm4

Tack:

Eskil Fagerström

Linda Fagerström

Oskar Syrén

Magnus Bergsten

Anders Mildner

Att en stad har gränser har länge ansetts själv klart och nödvändigt. Stadsmuren från äldre tider skapade en gräns som både var ett försvar och juridisk linje, som definierade rätt och fel, medborgarskap och främlingar

Men stadens gränser är också otydliga, diffusa och ibland är oönskade. Städer som hamnar på gränser, gator som drar upp gränser, landskap som upphäver dem, makthavare som av instinkt stänger in det oönskade med nya murar.

I föreställningar om den öppna staden ska det inte finns några gränser, där skulle det kreativa och levande med stadskulturen kunna ske genom ett slag ekumentiskt utbyte över gränsen mellan olika kulturer, etniciteter, religioner och ekonomier.

Idag är gränser på väg tillbaka, de planeras grindsamhällen och byggs glasdörrar och skyddssystem – en urban gränsdesign – för att täppa igen den gråzon mellan privat-offentligt som framför allt modernismen gärna lämnade öppet.

Vi vandrar längs stadsgränser i detta avsnitt, från medeltida oblattunna stadsmurar, till hamnens gräns mot havet, flodgränser mitt i städer, in i stormgravarna i Bodens fästningssystem och tar rygg på Stalkern som bakslugt och skuggande tränger sig in över gränser i den senkapitalistiska staden,